Forskning och Medicin

Vad skiljer en forskare från en journalist?

Forskare och journalister, två yrkesgrupper med gemensamt intresse. Eller är det tvärtom? Att informera allmänheten är en uppgift för båda, men ibland kan frågor om hur, när och varför skilja dem åt.
Det märks att fler idag vill ha publicitet, tycker Åke Spross, medicinreporter på Upsala Nya Tidning sedan slutet av 1980-talet. Oavsett vem som kontaktar honom, om vad, gör han samma journalistiska nyhetsvärdering. Han hoppas att publicitet i media inte ger utdelning i form av ökade anslag.

Sven Enerbäck, professor i medicinsk genetik vid Göteborgs universitet, har ibland slagits av att artiklar dyker upp med märklig tajming.

- Att forskare försöker utnyttja journalister för egna syften är en uppenbar risk, men jag kan inte se hur det skulle kunna påverka t ex Vetenskapsrådets urvalsprocess. Det bygger på en grav missuppfattning om hur de arbetar, säger Sven Enerbäck som själv sitter i ämnesrådet för medicin på Vetenskapsrådet.

Kommentera artiklar


Hans forskning handlar om fettcellens metabolism. Han är mycket försiktig med att förekomma i media annat än i vetenskapliga sammanhang i det egna ämnet. Det händer att journalister ber honom kommentera något annat, men då hänvisar han till någon som kan just det ämnet.

Åke Spross erfarenhet är att många forskare gärna ger kommentarer, även till studier som de inte kände till innan de blev uppringda av honom. Minimikravet, tycker han dock, är att forskaren åtminstone har läst artikeln själv.

Åke Spross hade egentligen inte alls tänkt bli medicinjournalist. Han skulle läsa ekonomi och bli Sveriges bästa ekonomijournalist. Familj med många barn och möjligheten till ett fast heltidsjobb som medicinreporter i slutet av 1980-talet ändrade dock planerna. Han trivs med ämnet, arbetar självständigt och håller koll på vad som är på gång.

- Det är vanligt att jag inte börjar skriva en artikel när en studie publiceras. Ofta har jag följt forskningen och har 95 procent av artikeln färdig i huvudet.

Det finns forskare som är oerhört försiktiga i sina kontakter med journalister. Det gäller ofta yngre forskare som kanske är rädda för vad kollegerna ska säga, tror Åke Spross som ändå tycker att den överdrivna försiktigheten har minskat. Oftast låter han dem han har intervjuat läsa artikeln innan den går i tryck.

- När det handlar om ren resultatredovisning är det inga problem. Däremot finns det andra typer av artiklar där jag inte kan visa annat än citaten.

Just nu håller han på med en sådan. Den handlar om tobaksindustrins anslag till forskning och att flera lärosäten satt stopp för dessa pengar.

- Här kan jag inte visa hur hela artikeln ser ut, låta folk ändra och komma med brasklappar, säger han.

Sällan fel


Sven Enerbäck har flera gånger blivit intervjuad både för tv, radio och tidningar, och har bara någon enstaka gång varit med om att det blivit fel.

- Det ingår ju i forskarens jobb att förmedla sina resultat till allmänheten och här kan journalister vara till stor hjälp. Jag har ofta blivit positivt överraskad över hur väl journalisten har översatt vad jag har sagt till en lagom lång, begriplig och intressant artikel. Ofta har de ett brinnande intresse själva och är dessutom bra på att förmedla det till allmänheten.

Som forskare tycker han att man ska tänka igenom vad man vill uppnå i kontakten med journalister.

- Man bör vara medveten om att man inte talar bara med en journalist. Man talar med en hel medievärld. Jag tycker att det är viktigt att man får fram det vetenskapligt intressanta och att det har ett stort mått av saklighet.

Han har noterat en viktig skillnad i journalistens arbetsmetod jämfört med vetenskapsmannens, och det är tidsperspektivet.

- Det är ofta så oerhört bråttom. Ofta ska artikeln vara färdig nästan innan konversationen har hunnit börja, säger Sven Enerbäck.

En annan sak han tycker är tråkig, är att det finns så lite utrymme i svensk press för fördjupning. Framförallt i dagspress. Kulturpersoner och sportstjärnor kan det skrivas hur mycket som helst om, men inte vetenskap. Han jämför med amerikansk press där det är en jämnare bevakning av olika samhällsområden. Där är forskning lika viktigt som t ex kultur och ekonomi.

Olika språk


Språket är också en sak som skiljer vetenskap och journalistik åt. Åke Spross tycker trots allt att det sällan är problem att översätta till ett språk som folk orkar läsa.

- Att byta ut "prevalensen är" till "var tionde svensk" är enkelt. Värre är det med facktermer där det inte finns några direkta svenska motsvarigheter att ta till.

Han har ingen absolut gräns för antalet nya begrepp i en nyhetstext, men försöker begränsa det till tre. När allt måste förklaras är det lätt att texten blir lång och tung. Dessutom tycker han att det finns en skillnad i toleransen för svåra saker inom olika områden.

- När det gäller vetenskap kan läsare säga "oj, vad snårigt det här är". Referat av golf eller ishockey däremot, får vara 20 gånger mer komplicerat. Är man inte insatt har man inte en chans att hänga med. Där är det minsann ingen som förklarar vad icing är, säger han.

Författare: Annika Söderpalm

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2006-12-19
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.