Forskning och Medicin

Enkät: Ökad respekt för journalistiken

Respekten för journalistiken har ökat bland forskare på senare år. Det är också många forskare som har insett att det kan vara en fördel att synas i nyhetsmedier. Samtidigt har pressen upptäckt att vetenskapsnyheter kan vara säljande. Forskare och journalister var ganska eniga i sina svar på Forskning & Medicins frågor om relationerna mellan forskning och journalistik.
De tre frågorna löd:

1. Har forskares inställning till journalistik och forskningskommunikation förändrats på senare år?

2. Har mediernas bevakning av forskning förändrats under senare tid?

3. Vilka skillnader och likheter finns det mellan forskares och journalisters sätt att arbeta?

Peter Sylwan


vetenskapsjournalist och adjungerad professor vid Lunds universitet

1. Jag tror att forskare i allmänhet är mycket mer intresserade av media nu än förr. Det beror bl a på generationsskiftet både bland forskare och journalister. Forskningen får allt större samhällsrelevans, blir mer etiskt kontroversiell och alltmer ekonomiskt betydelsefull på allt kortare sikt. Det blir alltmer uppenbart för forskarna att de måste söka ekonomiskt och opinionsmässigt stöd hos många fler grupper i samhället.

2. Media är mycket mer intresserade av naturvetenskaplig forskning nu än när jag började som journalist. Anledningen? Se ovan. Säg den samhällsfråga som inte har uppstått som en konsekvens av ny kunskap och som inte kan kommenteras med hjälp av vetenskaplig kunskap!

3. En undersökande journalistik värd namnet har rätt mycket gemensamt med vetenskap. Den prövar hypoteser, driver inga teser och gräver inte bara där man står utan ser också till att det blir begripligt för "oss andra". Journalistiken startar ibland egna vetenskapliga undersökningar för att hitta fakta. Men journalistiken skiljer sig rätt mycket från vetenskap eftersom den har mycket lite tid till sitt förfogande. Den avgörande skillnaden handlar dock om hur resultatet kommuniceras. En forskare publicerar för andra forskare, en journalist publicerar för allmänheten.

Torgny Stigbrand


professor i immunkemi och ordförande i medicinska fakultetens informationskommitté vid Umeå universitet

1. För bara tio år sedan fanns i universitetsvärlden och läkarkåren en väldigt negativ och fördomsfull bild av journalister. Nu betraktas de som viktiga kuggar i en informationsprocess. Vi har en ekonomi som styrs av studenttillströmningen. Vi måste synas. Från universitetens håll har vi blivit mycket medvetna om att journalisterna kan hjälpa oss med det. Jag tror att journalister numera bemöts med respekt. Det beror nog också på att journalister har en etisk kod och yrkesmässiga riktlinjer.

2. Mediernas bevakning av forskning har blivit intensivare och mer genomarbetad. Vetenskapsjournalisterna har skapat förtroende. De ser på nyheten ur ett forskningsperspektiv. Men det finns en huvudstadsfixering i riksmedia. De experter som uttalar sig är nästan alltid stockholmare. Larmen om vad som ger cancer och åderförkalkning får fortfarande stor genomslagskraft, även om de är överdrivna. Det gäller framförallt kvällspressen.

3. Både för journalister och forskare är det viktigt att hitta nyheter, men behovet av detaljinformation är väldigt mycket större hos forskaren. En artikel om ett nytt läkemedel som kan bota en viss sjukdom kan berätta att 50 av 70 patienter blev bra. Men artikeln säger inte vilket läkemedel och vilken substans det handlar om. För att resultatet ska bli spännande att läsa också för forskare måste verkningsmekanismerna specificeras. Och om det är en gen som orsakat en sjukdom vill vi veta exakt vilken gen det är. Däri ligger den stora skillnaden, att kraven på detaljspecificering är viktigare för forskaren än för journalisten.

Inger Atterstam


vetenskapsredaktör och medicinreporter på Svenska Dagbladet

1. Inställningen från forskarna har blivit mer öppen och demokratisk under senare år. Journalistföraktet liksom rädslan för medierna har minskat avsevärt. Överdrivna påståenden, överoptimism, reklamutttalanden och försök till manipulationer har dock blivit ett ökande problem i takt med kommersialiseringen av den medicinska forskningen.
Med en optimistisk tolkning beror den förändrade inställningen på insikten om att forskningsinformation och det som kallas den tredje uppgiften är viktigt. En mer pessimistisk tolkning är att kommersialiseringen och neddragningen av resurser till forskningen stimulerar pr-mässiga utspel gentemot medierna.

2. Bevakningen av forskningen har från seriösa mediers sida blivit mer kritiskt granskande under senare år. Samtidigt har speciellt kvällstidningarna mer och mer börjat exploatera medicinska nyheter som ständigt återkommande, ogrundade larm.
Den mer kritiska hållningen beror framför allt på en intern debatt inom medierna för att komma bort från en megafonjournalistik som okritiskt återger vad forskarna tycker, tänker och säger sig ha kommit fram till. Det handlar också om en ökad kompetens bland de ledande journalisterna.

3. Båda professionerna drivs av nyfikenhet, jakt på sanning och ny information. Skillnaden är främst tidsaspekten. Vi journalister har oerhört ont om tid jämfört med forskarna, även om också de numera har ökade krav på snabbhet.

En annan stor skillnad är att forskare är specialister och journalister är generalister. Dessutom har vi olika målgrupper. Forskarna talar till sina kolleger och chefer medan vi journalister berättar för våra läsare. Det ger olika infallsvinklar, olika språk och olika attityder.

Ernst Nyström


professor vid institutionen för invärtesmedicin vid Sahlgrenska akademin i Göteborg

1. Sedan jag började forska 1965 har det skett en radikal förändring. På den tiden kunde man få lite spydiga kommentarer från kolleger om man dök upp i en tidningsartikel, särskilt om det var i en kvällstidning. Man riskerade alltså att göra sig till åtlöje om man ställde upp på en intervju. Idag är universiteten medvetna om den tredje uppgiften, att informera allmänheten om sina forskningsresultat. Vi samar-betar gärna med medicinjournalister. Men nyhetsredaktionernas granskande journalistik får många forskare att känna sig lite kluvna. En annan sak som skrämmer en del är att reportrarna inte sätter rubrikerna eller har inflytande över löpsedlarnas utformning. Jag har själv råkat ut för att artikeln var korrekt, men en stor löpsedel helt missvisande. Om ett projekt eller forskningsresultat får stor publicitet, beror det förstås på den vetenskapliga kvaliteten och om det har allmänt intresse, men också till mycket stor del på forskarens förmåga att kommunicera.

2. Mediernas bevakning av medicinsk forskning har ökat och jag kan inte se någon avmattning. Framför allt kvällstidningarna har fått klart för sig att det kan sälja. Tyvärr är det mer sensationsjournalistik än vetenskaplig bevakning. Så är inte fallet i morgontidningarna.

Fortfarande tycker jag att det är mycket av larmkaraktär i nyhetsmedia. Men det är kanske inte så lätt för en journalist att se ett ämne i stort. Det är viktigt att få perspektiv. I princip tar media sitt ansvar ganska bra när det gäller att bedöma allvaret i olika frågor. Men det är kanske bra att vara lite spekulativ också. Allt behöver inte vara 100 procent sant eller välgrundat, för då kommer man inte i mål. Även hypoteser är intressanta.

3. Journalister måste av naturliga skäl spänna över ett stort område, forskare är fokuserade på ett ganska trångt fält. Men nyfikenheten kanske är densamma. Ju fler kontakter vi har, desto mer kan vi lära av varandra. Vi forskare sätter numera sammanfattningen först när vi gör en poster. Sak samma när vi håller ett föredrag. Om taket rasar ned efter fem minuter så ska man ha hunnit säga det viktigaste.

Gunilla Enblad


adjungerad professor vid Uppsala universitet och klinikchef på onkologiska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala

1. Jag tycker inte att jag har märkt någon förändring. De journalister som jag har kommit i kontakt med har varit oerhört kompetenta. De har många områden att täcka och artiklarna och nyhetsinslagen har varit väl återgivna. Alla har inte erbjudit mig möjligheten att få läsa igenom texten, men om jag själv frågar så brukar jag få göra det.

2. Det har ju varit en del larm på senare år, bl a om akrylamid i chips och andra matvaror, men jag tycker att även larmen har behandlats seriöst. Det har kanske blivit fler faktarutor på senare år, saker sätts in i ett större sammanhang. Jag märker också att patienterna har mycket mindre frågor om sensationsbehandlingar, sånt som jag tycker är hokuspokus. Det kan bero på en mer nyanserad hantering i media än tidigare.

Det kommer alltid mycket nyheter från Karolinska Institutet, KI, i Solna. Där är forskarna snabba på att släppa ut resultat. Jag tror att det finns en stockholmscentrering i media, men forskarna på KI är också duktiga på att veta vad som är gångbart.

3. Både forskare och journalister använder samma källor. Det tror jag är förklaringen till att den vetenskapliga bevakningen håller så pass hög kvalitet.

Stephan Rössner


professor, överläkare och enhetschef vid överviktsenheten på Karolinska Institutet i Solna

1. Ja, det har skett en förändring till det bättre. Jag har 25 års erfarenhet av media och tycker att det finns mycket större ömsesidig respekt idag. Forskarna inser att de behöver draghjälp av media. Om de är kända från radio och TV ligger de bättre till när de söker pengar. Idag är journalister i allmänhet välsedda bland forskare. Förr såg man på dem ungefär som något som katten dragit in.

2. Framförallt de stora tidningarnas vetenskapliga material har blivit mycket bättre. Journalister har idag mycket större kompetens. De är mer kunniga, mer kritiska. De fångar upp intressanta forskningsnyheter på nätet långt innan vi hittat dem själva. De ringer och frågar vad jag tycker om något som har stått i The Lancet innan jag har fått tag i tidskriften.

3. Journalister har alltid bråttom. Få har tid och råd och resurser att sitta och rota länge. Vi forskare ska alltid kolla. Det ligger i de olika arbetenas natur.

Både forskare och journalister har en ambition att ta reda på hur saker och ting förhåller sig. Jag tror att forskare idag litar på journalistens uppriktiga avsikt att ta reda på fakta.

Per Helgesson


Uppsala, chef för vetenskapsredaktionen vid Sveriges Radio

1. Idag är det fler forskare som inser att det är viktigt att kommunicera med allmänheten via media. Det går inte längre att bara hålla sig i den akademiska världen och bedriva en
intern diskussion. Den tredje uppgiften har bidragit till den ändrade inställningen. Det finns också en insikt om att det kan vara positivt när man söker forskningspengar att ha synts i media.

2. Jag tycker man kan märka ett ökat intresse för forskningsfrågor. Bevakningen har helt enkelt blivit mer omfattande, och jag tror att veten- skapsradion i P1 och flera P4-stationer har medverkat till förändringen. Våra vetenskapsnyheter på morgonen har bidragit till att etablera området journalistiskt. När det gäller framtidens stora ödesbeslut om klimatfrågan och den framtida energiförsörjningen är det bra om redaktionsledningarna inser att vi måste vända oss till vetenskapsmän för att få svar på våra frågor.

3. Både journalister och forskare försöker beskriva och belägga verklig- heten så att den blir mer begriplig. Men det finns stora skillnader framförallt när det gäller deadlines, vilket kan skapa konflikter. Journalister vill få till stånd ett möte om en timme eller två, forskare undrar om det räcker om ett par veckor. Vetenskapsjournalister känner till det här, men det kan krocka i kommunikationen mellan allmänreportrar och forskare som inte förstår varandras sätt att jobba. De som anser sig ha blivit felbehandlade av pressen har inte förstått arbetsvillkoren inom nyhetsmedia.

Författare: Carin Mannberg-Zackari

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2006-12-19
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.