Forskning och Medicin

Satsa - om du verkligen vill

En varm och solig eftermiddag stod jag nyligen i en föreläsningssal framför ett åttiotal mastersstudenter. Klockan var tre på eftermiddagen och två lektionstimmar låg framför oss. Hur fyller man två eftermiddagstimmar med att berätta om karriärvägar inom universitetsvärlden utan att det blir sömnigt? Gäspfaktorn riskerade att bli hög. Här gällde det att uppbåda all sin entusiasm och energi.

En utkastad fråga och handuppräckning: "Hur många av er vill satsa på en forskarbana? Många, mer än hälften var övertygade om att de ville doktorera, men hade nog inte tänkt så mycket längre. Karriärplanering, att tänka framåt, långt framåt det är svårt. "Var vill du vara om 5, 10, 20 år?" Det blir abstrakt och det finns dessutom många fallgropar på vägen även för den mest motiverade.

En utslagning sker hela tiden, forskarbanan är en pyramid med smal topp. Ibland kan det vara tillfälligheter som avgör vem som blir utvald och vem som inte blir det. Kvalitetsgranskning är som bekant inte någon exakt vetenskap, men det är det bästa instrument vi har. Utmaningarna är stora för den som väljer forskarbanan.

Just nu diskuterar man livligt hur det nya karriärsystemet ska se ut. Alltså det som följer av den nya högskoleförordningen. Rekryteringstjänster i nationell konkurrens togs bort vid årsskiftet. Olika modeller vrids och vänds för att hitta den som bäst stödjer unga forskare för att ge dem en anställning där de kan bygga upp sin egen grupp. Många pratar om "tenure track" och fokuserar på trygga anställningsförhållanden, andra pekar på att "tenure track" innehåller en utvärdering som förutsättning för fortsatt anställning. Olika debattörer väljer olika sätt att tolka begreppet.

Nästan ingen pratar dock om vad det betyder att varje enskilt lärosäte nu kan konstruera vilken typ av rekryteringstjänster de vill samt att de inte behöver använda sakkunniggranskning. Jag ser två uppenbara risker med detta. Dels ökar risken för att "lokala" hänsyn tas på bekostnad av vetenskaplig kvalitet vid urval av kandidater. Dels riskerar man att ytterligare minska den närmast obefintliga mobiliteten i svensk forskning eftersom karriärvägarna kan se olika ut beroende på universitet.

Men borde jag säga allt det här till studenterna? Att det är svårt, ja. Att man måste kämpa hårt, ja utan tvekan. Forskning påminner om elitidrott eller en solistkarriär som violinist. Det måste vi våga prata öppet om annars gör vi de unga blivande forskarna en otjänst. Men det där om vacuum i karriärvägen, det tonade jag ner. Det blir ibland för mycket fokus på det negativa. Undvik dystra utsagor och "det var bättre förr", för det var det inte.

Varje tid har sina utmaningar, men man ska inte trycka ner de unga i skorna. I synnerhet inte klockan fyra en sensommardag när terminen precis har börjat och studenterna är sprängfyllda av ambitioner. Istället måste vi lyfta fram varför vi forskar. Mitt svar är alltid solklart: "Därför att det är världens roligaste yrke!" Dagens budskap blev: Är det detta du vill göra så ska du satsa, men bara om du verkligen vill. Att doktorera i brist på annat har alltid varit en dålig idé. Hur många som somnade? Otroligt nog bara några få. Det hade blivit ett samtal där många deltog. Trött och nöjd gick jag ut i septembersolen och satte mig på cykeln.


Författare: Karin Forsberg-Nilsson, professor, Uppsala universitet

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2011-11-15
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.