Forskning och Medicin

Övertramp trots riktlinjer

Att stå som medförfattare till en publikation utan att ha gjort någon egentlig insats. Eller att fungera som spökskrivare och att mörka negativa resultat. Det är klara övertramp som kan skada förtroendet för medicinsk forskning. Flera uppmärksammade fall under senare tid har satt fart på diskussionen kring forskningsetiska frågor.
Frågan om vilka som ska stå som författare till vetenskapliga artiklar — eller som inte ska stå med — har hamnat i rampljuset på nytt. En orsak är de uppmärksammade rättsprocesserna i USA mot läkemedelsföretaget Merck och studierna om det indragna läkemedlet Vioxx. Det har visat sig att flera studier var skrivna av spökskrivare som anlitats av företaget och inte av de akademiska forskare som står som huvudförfattare. Forskarnas roll är då att ge legitimitet åt studierna.

Men också frågan om vilka insatser som krävs för att stå som medförfattare är ett känsligt kapitel. Orsakerna är flera. Att stå med som författare till vetenskapliga artiklar har ett stort meritvärde. Viktigt är också i vilken ordning namnen står. Ett arbete anses ha större chans att bli accepterat i en tidskrift om det finns ansedda akademiker med bland författarna. Samtidigt har antalet författare till en artikel ökat markant i takt med att det blivit allt vanligare med stora gruppsamarbeten. Frågan har därmed blivit mer komplicerad.

— Det förekommer inom akademin ibland en "överdriven generositet" när det gäller medförfattare. Men det är klart oetiskt att sätta sitt namn på vetenskapliga artiklar om man inte gjort en betydande insats, säger professor Stefan Einhorn, ordförande i etikrådet vid Karolinska Institutet, KI.

Policy och riktlinjer


På KI har man uppmärksammat flera fall av oklarheter om medförfattarskap. Det ledde till att etikrådet under våren tog fram ett policydokument om medförfattarskap. Frågorna har också uppmärksammats av kommittén för etikfrågor vid Umeå universitet. I våras anordnade man där ett seminarium för forskare och studenter vid medicinska fakulteten. Bland annat diskuterades ett förslag till "Riktlinjer för vetenskaplig publicering" som sedan fastställdes av fakultetsnämnden.

— Vi hade i kommittén fått flera propåer från juniora forskare, men också från några seniora, som hamnat i konflikt kring författarskapet. Det var därför angeläget att diskutera dessa frågor och utarbeta tydliga riktlinjer, säger professor Gisela Dahlquist, ordförande i kommittén samt ordförande i den Centrala Etikprövningsnämnden. Riktlinjerna och KI:s policydokument överensstämmer båda väl med de sk Vancouverreglerna (Uniform Requirements for Manuscripts Submitted to Biomedical Journals) som tagits fram av International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE).

Reglerna är mycket tydliga med vilka krav som måste vara uppfyllda för att man ska räknas som medförfattare. Man ska ha bidragit väsentligt till olika delar av studien. Det gäller idé och upplägg av studien, insamling, analys och tolkning av data. Man ska också ha skrivit utkast till artikeln eller kritiskt reviderat utkastet och slutligen godkänt artikeln för publicering.

Samtliga medförfattare ska godkänna manuskriptet. Det räcker alltså inte med att bara delta i datainsamlingen eller att ha bidragit med rutinmässigt tekniskt arbete eller att ha givit forskargruppen generell handledning. Om man bidragit till arbetet men inte tillräckligt för att stå som medförfattare ska man omnämnas i "acknowledgement".

Ekonomiska intressen


Det är inte helt ovanligt att ett företag på grund av ekonomiska intressen vill ha full kontroll över framtagna data och därför inte låter forskare göra egna analyser.

— Det förekommer tex att sponsorer vill få igenom avtal som innebär att de vill bestämma om, när och hur resultaten ska publiceras beroende på hur dessa ser ut. Men som forskare ska man aldrig acceptera detta då det klart strider mot forskaretiken, säger Gisela Dahlquist.

Folke Sjöqvist, professor emeritus i klinisk farmakologi vid Karolinska Institutet, har länge varit engagerad i frågor som rör relationer mellan sponsorer (läkemedelsföretag) och akademiska forskare, hur data publiceras och om författarskap. Problemen berör honom särskilt i hans egenskap av ordförande för den kliniska divisionen inom Internationella farmakologunionen. Sedan 2004 är han dess kontakt, "liaison scientist", med WHO.

Redan för flera år sedan tog han upp det växande problemet med spökskrivare, bl a i en artikel i Läkartidningen. Han kallar det "nonwriting author — nonauthorwriting"-syndromet och har beskrivit hur läkemedelsfirmor hyr in professionella skribenter. Genom att förstärka författarskaran med en känd "opinion maker" hoppas företaget att få kommersiellt genomslag av publikationen. Klart akademiskt fusk, enligt Folke Sjöqvist.

— Men jag kritiserar inte bara industrin. Det finns alla skäl att rikta uppmärksamheten också mot akademin. Här borde frågorna diskuteras mycket mer än vad som görs. Det är högst angeläget att alla är medvetna om de regler som gäller och att de tillämpas.

Författarinflation


Enligt Folke Sjöqvist har det skett en "författarinflation" inom akademin. Ofta finns institutionschefen med på publikationen, trots att denne kanske inte bidragit särskilt mycket. En del vill alltid stå med, men som chef har man ett ansvar för den forskning som görs på institutionen. Det innebär inte att man automatiskt ska stå med på alla arbeten. För en yngre forskare kan det i början av karriären visserligen vara positivt att figurera med en känd chef, men till slut kan det snarast bli en börda, menar Folke Sjöqvist.

Vad har man då för möjligheter att som reviewer, dvs granskare av en vetenskaplig publikation, upptäcka vem som gjort vad?

— Att som reviewer eller redaktör för en tidskrift är det näst intill omöjligt att avslöja spökskrivare och "medförfattare" som inte borde stå med, säger Stefan Einhorn. En bra hållning kan vara att den som är senior författare på artikeln också är huvudansvarig för att riktlinjerna följs.  

Principerna för medförfattarskap är internationella och gäller alltså också vid samarbeten mellan olika länder.  

Författare: Ann-Marie Dock

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2008-09-30
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.

FAKTA Granskare

Att vara reviewer, granskare, för en eller flera tidskrifter är en tidsödande process. De som Forskning & Medicin har talat med uppger att det kan ta från ett par tre timmar upp till en hel dag beroende på hur omfattande studien är.  

En granskare ska kritiskt bedöma de resultat som presenteras, hur de tagits fram, ställts samman och vilka slutsatser man kan dra av dessa. Håller de tillräckligt hög kvalitet för att motivera en publicering?

Som granskare har man däremot små chanser att upptäcka om originaldata inte stämmer. Eller om det förekommer negativa resultat som inte finns med i artikeln. Det kan också vara svårt att avgöra vem som bidragit med vad när det finns flera medförfattare.

Oftast finns två eller tre granskare av en och samma artikel. Efter avslutat arbete ska deras synpunkter vägas samman. Det är inte ovanligt att den som ställer upp som granskare har flera tidskrifter inom sitt specialområde. Det kan då bli ganska många artiklar under ett år att granska och bedöma. Uppdraget som granskare är oavlönat.