Forskning och Medicin
Tema: Sällsynta sjukdomar

Med fokus på okända sjukdomar

Begrepp som APS I och systemisk amyloidos saknar innebörd för de flesta. Inom sjukvården känner man kanske till att det handlar om två sällsynta och ibland livshotande sjukdomsformer men även där finns kunskapsluckor. Och här måste det ske en förändring, anser koordinatorerna bakom två EU-projekt med fokus på dessa sjukdomar.
Olle Kämpe, koordinator för ett EU-projekt
om APS I, tillsammans med Åsa Hallgren,
Mohammad Ali Moh ammad och Fredrik
Rorsman.
I mitten av 2005 startade EU:s satsning på autoimmunt polyglandulärt syndrom typ 1, APS I. Projektet omfattade 17 forskargrupper och tilldelades tre miljoner euro fördelat på tre år. Det fjärde och sista stora mötet ägde rum i april i år. Ett av målen med projektet var att öka medvetenheten om sjukdomen.

— Sällsynta sjukdomar är mycket vanligare än man tror — de står för mellan 5 och 15 procent av hela sjukdomspanoramat, om man lägger ihop alla drygt 7 000 kända ovanliga sjukdomar. Men om man inte letar efter de sällsynta sjukdomarna så hittar man dem inte, säger Olle Kämpe, professor i molekylär medicin på institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet och koordinator för EU-projektet.

Den uppfattningen delas av Per Westermark, professor i patologi vid institutionen för genetik och patologi, Uppsala universitet. Han är koordinator för ett annat treårigt EU-projekt som drog igång i slutet av 2006 och som är inriktat på ytterligare en sällsynt diagnos; systemisk amyloidos. Drygt 15 forskargrupper är involverade, finansieringssumman densamma och ett av syftena är just en ökad spridning av kunskap om sjukdomsformen.

Klassas som ovanlig


För att en sjukdom ska klassas som ovanlig ska den drabba färre än fem personer av 10 000, enligt EU:s definition. I Sverige drar man gränsen lägre än så, högst en av 10 000 får insjukna. Idag finns drygt 20 APS I-patienter i landet. Hur många som lider av systemisk amyloidos är inte känt men omkring 100 nya fall av en av de vanligaste formerna, AL-amyloidos, diagnostiseras årligen.

Majoriteten av alla sällsynta sjukdomar orsakas av genetiska defekter. APS I är en sådan ärftlig sjukdom och beror på en mutation i den så kallade AIRE-genen på kromosom 21. Även den så kallade Skelleftesjukan, familjär amyloidos med polyneuropati (FAP), beror på en mutation. Men det finns flera andra systemiska amyloidsjukdomar som inte är ärftliga.
Det som är gemensamt för alla amyloida sjukdomar är att kroppen av någon anledning har börjat bilda en onormal proteinsubstans som sedan ansamlas i ett eller flera organ.  

— En patient kan ha ett hjärta som till hälften består av amyloidinlagringar. Och det finns fall som beskriver levrar på 15 kilo där 90 procent utgörs av dessa aggregationer. En normal lever väger ungefär 1,5 kilo, berättar Per Westermark.

Ansamlas i organ


Vid Skelleftesjukan, som förekommer oftare i norra Sverige än i resten av landet, är det en felaktig form av leverproteinet transthyretin som ansamlas någonstans i kroppen. Vid AL-amyloidos är det istället ett slags tumör som bildar den onormala substansen. Och vid en tredje variant, AA-amyloidos, är det en inflammatorisk sjukdom, som t ex ledgångsreumatism, som driver på amyloidproduktionen. Andra systemiska amyloidosformer finns också.

I mikroskop ser alla amyloidinlagringar likadana ut. Men eftersom de uppstår av olika anledningar och har olika ursprung är det mycket viktigt att känna till den exakta kemiska naturen hos amyloidsjukdomen innan en behandling påbörjas. Skelleftesjukan behandlas t ex genom levertransplantation, AL-amyloidos via cytostatika och benmärgstransplantation och AA-amyloidos genom att trycka ner inflammationen på olika sätt. Flera andra behandlingsformer är under utveckling, där man försöker förhindra eller bryta upp amyloidinlagringarna.

— Det finns inga typiska symtom i början av sjukdomen och diagnostiken är inte alldeles enkel. Och man måste fånga upp patienterna tidigt för att ha en god chans. Därför är det viktigt att ta prov även vid svaga misstankar. Här skulle Sverige kunna vinna mycket på att bilda ett eller ett par centra som är specialiserade på amyloidos. Idag omhändertas dessa patienter på alla möjliga sjukhus och jag ser väldigt många feldiagnoser, säger Per Westermark.

APS I är å andra sidan relativt lätt att diagnostisera — men missas ändå ofta på grund av brist på kännedom om sjukdomen. Vid APS I bildar immunförsvaret antikroppar som riktar sig mot kroppens egna organ, bl a bisköldkörtlarna och binjurarna. Både analys av antikroppsnivåerna och den muterade genen kan användas för att diagnostisera en majoritet av alla APS I-fall. Men ofta uppvisar patienten en kombination av symptom som gör att den som känner till sjukdomen kan ställa en diagnos enbart utifrån dessa.

— Vid den klassiska definitionen av APS I ska patienten lida av två av tre av följande; brist på bisköldkörtelhormon, svampangrepp och/eller Addisons sjukdom, vilket innebär att binjurarna inte fungerar som de ska. Men vi försöker få fram nya diagnostiska kriterier. Vid ett tidigt stadium av sjukdomen har patienten kanske bara ett av dessa tecken på APS I, förklarar Olle Kämpe.

De första sjukdomstecknen visar sig redan i barndomen, kanske i form av ett epileptiskt anfall på grund av för låga kalciumnivåer. Det är något som normalt regleras av bisköldkörteln.

APS I förknippas även med många andra symtom, t ex dåligt näringsupptag och hepatit.

— Det som gör den här sjukdomen extra intressant är att den är en väldigt bra modell för vanliga autoimmuna sjukdomar. Genom att studera APS I har vi möjlighet att få insikt i hur autoimmunitet fungerar generellt även i mer komplexa sjukdomar som t ex diabetes, säger Olle Kämpe.

På väg mot svaren


För både APS I och systemisk amyloidos saknas fortfarande många grundläggande kunskaper om de molekylära mekanismer som ligger bakom sjukdomarna. Hur och varför bildas amyloidinlagringarna? Varför blir möss med samma genetiska fel som människor med APS I inte lika sjuka? Och vad reglerar AIRE-genen? Tack vare EU-projekten och de medföljande samarbetena har man kommit en bit på väg mot svaren på dessa frågor.
Nyligen publicerade The New England Journal of Medicine en upptäckt av ett så kallat autoantigen i bisköldkörteln — en förklaring till att just bisköldkörteln angrips vid APS I. Sedan tidigare kände man till många andra autoantigen men just detta hade forskarna letat efter i tio år. Bakom rapporten stod Olle Kämpe och 19 andra medförfattare från Europa och Australien.

— Utan alla samarbeten hade vi inte kommit så långt som vi har gjort hittills, betonar Olle Kämpe, men påpekar samtidigt att mycket fortfarande återstår utöver det rent molekylära, t ex en gemensam patientbiobank i Europa — och en ökad allmän medvetenhet om sjukdomen.

Författare: Lisa Kvist Wadman
Fotograf:

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2008-09-30
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.