Forskning och Medicin

Enkät: "Anställ alla doktorander"

— Skrota utbildningsbidragen och anställ doktoranderna!
Det säger representanter för landets doktorandorganisationer som reaktion på Högskoleverkets rapport Doktorandspegeln 2008.

Doktorandspegeln som Högskole-verket publicerade våren 2008 visade att åtta av tio doktorander tycker att forskarutbildningen är bra eller mycket bra. Men många är missnöjda med handledningen.

En liknande enkät som gjordes 2003 gav ungefär samma resultat. En förändring är dock att oron för arbetslöshet har ökat.

Forskning & Medicin har ställt frågor med anknytning till Doktorand--spegeln till representanter för landets doktorandföreningar.

Frågorna löd:
1. Nästan 40 procent av doktoranderna uppgav att de inte fått tillräcklig handledning. Hur kan handledningen förbättras?
2. Var fjärde kvinnlig doktorand
upplevde att de blivit negativt sär-behandlade på grund av att de är kvinnor. Hur kan villkoren för kvinnliga forskarstuderande bli bättre?
3. Vilka är de viktigaste framtids-frågorna för forskarutbildningen?

Pontus Nordenfelt


ordförande i Medicinska doktorandrådet vid Lunds universitet

1. Jag tror att man framförallt ska jobba uppifrån och ner. Handledningen kan i första hand förbättras genom bättre kontakt mellan ledning och handledare och även mellan olika handledare. Om handledarna blir engagerade inom utbildning och pedagogik tror jag att det uppstår diskussioner seniora forskare emellan, vilket förhoppningsvis leder till bättre handledning. Det kan också vara bra att informera doktorander om vilken feedback de kan förvänta sig av sina handledare.

2. Jag tror att det viktigaste är att få in fler kvinnor i ledarpositioner, men också att informera och uppmärksamma problemet med negativ särbehandling. På medicinska fakulteten i Lund är majoriteten av våra forskarstuderande kvinnor, så jag tror att problemet är något mindre här. Det är ändå oacceptabelt att en fjärdedel upplever sig negativt särbehandlade, vilket säkert beror på att de flesta handledare fortfarande är män.

3. Det finns mycket att göra och en hel del är sammanlänkat. Men det som är, och tyvärr verkar förbli, den stora frågan för medicinska doktorander i Lund är finansieringen. En majoritet av doktoranderna är helt och hållet finansierade av externa medel. Det som i praktiken styr antagningen till doktorandutbildningen är om handledaren kan ordna tillräckligt stora anslag. Möjligheten till finansiering är helt överordnad andra aspekter som dimensionering, antagningsförfarande, lämplighet av projekt och handledare. Eftersom väldigt få kan garantera medel för fyra år på ett bräde leder det till oro och stress för både handledare och doktorander. Detta minskar också möjligheten för yngre forskare att rekrytera doktorander och därmed blir det svårt för våra framtida forskare att bedriva den forskning de vill. Det är inte acceptabelt att doktoranderna de två första åren går på utbildningsbidrag och står utanför trygghetsavtalet. De måste känna att de står tryggt på marken innan de kan blicka framåt.

Sanna Johansson


ombudsman, Naturvetareförbundet

1. Se till att matcha doktoranden med rätt handledare vad gäller kompetens, syn på forskning och förväntningar på relationen.

Inför obligatorisk handledarutbildning för alla handledare för att tydliggöra uppdraget.
Följ upp och utvärdera handledningen kontinuerligt. Det ger underlag för att genomföra förbättringar. Se löpande över incitamenten för att vara handledare.

2. Rätta till problemen vad gäller beroendeställningen mellan doktorander och handledare. Utrymmet för godtycke måste minskas för att garantera att kvinnor inte blir särbehandlade.

3.  Doktoranderna bör vara anställda från och med antagningen. Om villkoren är goda kan forskarutbildningen rekrytera de bästa kompetenserna.

Anpassa utbildningen så att den förbereder inför en karriär både inom och utanför akademin. Säkerställ att såväl forskningen som handledningen har tillräckliga resurser. Se till att antagningen till forskar-utbildningen sker i öppen konkurrens så att universitetet kan rekrytera de som är mest kvalificerade.

Mélanie Thessén Hedreul


ordförande för doktorandsektionen vid Karolinska Institutet, Solna

1. Bristande handledning kan bero på att handledaren saknar tillräcklig kompetens för uppgiften. Det är viktigt att lärosätena har tydliga regler för handledning och ger handledarna utbildning och stöd. Lärosätena kan också skapa utvärderingssystem som identifierar handledare och grupper som fått goda omdömen och samtidigt försvårar registreringen av nya doktorander hos dem som ständigt får dåliga omdömen. Att handleda en doktorand bör inte ses som en rättighet.

2. Lärosätena måste från centralt håll visa att negativ särbehandling inte är acceptabelt. Även här är det viktigt att utbilda handledare och skapa goda ramverk för att hjälpa de doktorander som blivit utsatta. Handledare som bryter mot reglerna ska inte få möjlighet att fortsättningsvis handleda.

3. Anställ doktoranden redan vid registreringen och avskaffa utbildningsbidrag eller stipendier som ställer doktoranden utanför samhällets trygghetssystem.

Kvalitet måste gå före kvantitet. Forskarutbildningen ska generera kvalificerad arbetskraft och ge en bred bas för framtida utmaningar. Efter avslutad forskarutbildning bör doktoranden kunna möta samhällets krav på kompetens. Det åligger universiteten och Högskoleverket att aktivt marknadsföra forskarutbildningen gentemot övriga samhället och skapa plattformar och möjligheter för doktoranden att utvecklas till en attraktiv arbetskraft utanför akademin.

Rikard Lingström


ordförande i Sveriges doktorandförening, doktorandsektionen i SULF

1. Att många doktorander känner att de inte får tillräcklig handledning kan handla om att många handledare saknar tillräcklig kompetens för uppgiften. Handledarutbildning bör vara obligatorisk. Idag krävs endast att den ena av huvudhandledaren och biträdande handledaren har denna kompetens.

Det kan också handla om att handledare har fler doktorander än vad som är lämpligt. Tydliga regler bör finnas med i avvägningen när en ny doktorand antas. Det är också viktigt
att lärosätena har tydliga regler om vad handledning innebär samt individuella studieplaner som följs upp fortlöpande.  

2. Det råder en obalans mellan andelen kvinnor och män inom högskolan. Ju högre upp i den akademiska hierarkin, desto lägre andel kvinnor.

För att komma till rätta med obalansen är det viktigt att fler kvinnor får möjlighet att meritera sig för högre lärartjänster. Vinnova har redan prövat att rikta resurser specifikt för kvinnor att meritera sig inom det akademiska systemet. Sådana satsningar kan vara nödvändiga för att kompensera att manliga normer dominerar inom högskolan.

3. Att alla doktorander finansieras genom anställning och att möjligheten att använda utbildningsbidrag och stipendier avskaffas. Närmare en tredjedel av alla doktorander påbörjar idag sina studier med finansieringsformer som ställer dem utanför samhällets trygghetssystem. Doktorandspegeln visade att doktorander med utbildningsbidrag eller stipendier är betydligt mindre nöjda med sin försörjning än doktorander med anställning.

Martin Wohlin


ledamot i styrelsen för Sveriges yngre läkares förening, SYLF

1. Tyvärr råder stor brist på forskningsaktiva läkare med handledarkompetens. Dålig handledning beror troligen till stor del på ett dåligt utbud av handledare och samtidig personalbrist inom den kliniska sjukvården. På sikt kan detta avhjälpas med ökat antal postdoktorjänster för kliniskt verksamma läkare på docentnivå.

2. Kvinnliga läkare har ofta en mycket tuff arbetssituation inom sjukvården och i många fall även i hemmet. Det krävs säkra anställningsformer med avsatt tid för forskning och god handledning om fler kvinnliga läkare ska kunna göra forskarkarriär.

3. För kliniskt verksamma läkare är det absolut viktigaste att de kan finansiera sin forskarutbildning inom ramen för en anställning. Ett annat stort hot mot den kliniska forskningen är att Alf-medel går till s k spjutspetsforskning. Det är av absolut största vikt att yrkesverksamma läkare också erbjuds en forskarutbildning för att få kompetens att tolka andra forskarkollegers resultat på bästa sätt och på så sätt fortbilda sig själva.

Amanda Irgum


ordförande, Medicinska studentkåren vid Umeå universitet:

1. Utbildningsdelen i forskarutbildningen måste få en upprättelse. Forskarstuderande ska inte vara billig arbetskraft. Därtill krävs att hand-ledare utnyttjar befintliga resurser och att universiteten fortsätter att satsa på handledares möjligheter till utveckling genom exempelvis seminarier och grupper för utbyte av erfarenheter. Ytterst viktigt är naturligtvis att alla handledare för en diskussion med doktoranden om handledningen, inklusive förväntningar och förutsättningar.

2. Vi måste ytterligare öka medvetenheten om genusfrågor på universitetet och föra upp diskussionen på dagordningen på alla nivåer. Avhoppsanalyser, alumniintervjuer och anonyma enkäter som inte bara inkluderar frågan om utan också hur man känner sig negativt särbehandlad, kan vara hjälpmedel för att universiteten ska kunna angripa problemet vid roten.

3. Dimensionering, arbetsmarknad och anställningstrygghet är de viktigaste framtidsfrågorna. All forskarutbildning ska genomföras inom ramen för en doktorandtjänst. En forskarstuderande som finansieras via utbildningsbidrag och stipendier är i princip rättslös, medan en anställning innebär omfattande rättig-heter. Om antalet forskarstuderande minskas kommer utbildningens kvalitet att öka. Dessutom ökar möjligheten att få jobb efter doktorsexamen.

Författare: Carin Mannberg-Zackari

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2008-10-06
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.