Forskning och Medicin
Krönika:

Vad heter det på svenska?

Den första juli i år får Sverige en språklag. Detta efter att riksdagen antagit propositionen Språk för alla — förslag till språklag. Här sägs bl a att "svenska är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden". Lagförslaget har föregåtts av en omfattande parlamentarisk utredning, Mål i mun, en proposition, Bästa språket, samt ännu en utredning, Värna språken. Med en så grundlig behandling borde väl svenska språkets ställning vara säkrad på alla samhällsområden?

Nja.

Verksamheten inom medicin, farmaci, naturvetenskap och teknik är internationell. Det gör det nödvändigt att använda ett språk som förstås långt utanför Sveriges gränser — i dagsläget engelska. Detta är av godo: Nya rön sprids snabbt och kan snabbt utnyttjas, svenska studenter och forskare kan lätt utveckla internationella kontaktnät, och framstående personer kan rekryteras till Sverige.

Men det finns också risker — att svenska språket försvagas och försvinner inom stora delar av dessa fält så att diskussioner inte längre kan föras på svenska. De här riskerna har uppmärksammats i utredningarna, men inte resulterat i konkreta åtgärder. Ändå får en sådan utveckling allvarliga konsekvenser för samhällets möjligheter att tillgodogöra sig nya rön, liksom för folkbildningen och därmed för demokratin, samt för möjligheterna att utbilda lärare till grundskola och gymnasium. Också utbildningen påverkas. Det råder ingen tvekan om att vem som helst uttrycker sig lättare och mer nyanserat på sitt modersmål än på ett annat språk. Tillgänglig forskning visar att studenter som kan använda modersmålet i sina studier snabbare och effektivare når en hög nivå.

Ett av de största problemen med att uttrycka sig på svenska inom dessa områden är terminologin. I min dagliga gärning som universitetslärare handleder jag studenter på olika nivåer i uppsatsskrivande, och möter deras uppgivna suckar över skrivandet på svenska  "men vad heter det på svenska? Kan jag inte få skriva på engelska i stället?" Här finns också en — delvis befogad — oro över att en egen översättning inte nödvändigtvis blir densamma som den som skulle göras av en annan person i ett annat sammanhang. Därmed skulle förstås förståelsen hindras snarare än främjas.

Terminologiutvecklingen behöver alltså centraliseras. Mål i mun-utredningen och därefter Bästa språket har uppmärksammade detta. Det resulterade i att Institutet för språk och folkminnen (kulturdepartementet) fick ansvar för att "särskilt främja språkteknologisk och terminologisk utveckling". Statens övriga terminologiengagemang ligger dock i Terminologicentrum (under näringsdepartementet) medan vetenskaplig terminologi väl är av störst intresse för utbildningsdepartementet. Därför är det föga förvånande att ingen tagit ansvar för terminologiutveckling inom dessa områden.

Vad säger då den nya lagen? I kapitel 12 ges myndigheter ansvar för att utveckla svensk terminologi inom sina verksamhetsområden. Inget sägs om områden där flera myndigheter och också andra delar av samhället är inblandade. Om lagen ska kunna förverkligas måste skyldigheten att utveckla språket på de områden där domänförluster idag är en realitet förankras hos en ansvarig instans. Vilken myndighet, och vilket departement, ansvarar för utveckling av svenskt språk och svensk terminologi inom teknik, naturvetenskap, medicin och farmaci?

Författare: Karin Carlson, språkgruppen, Uppsala universitet

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2009-06-24
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.