Krönika: Forskarna tiger i församlingen

Nu kan man alltid skylla denna nästan Bergmanska tystnad på någon annan, det skulle ju t ex kunna vara medias fel? Och visst, media är inte utan skuld. Ingen svensk dagstidning har en daglig vetenskapssida och något "Vetenskapsnytt" har SVT fortfarande inte lyckats prestera. Att på samma vis negligera kulturlivet skulle orsaka ett ramaskri. Den försummade bevakningen av vetenskap motiveras ofta av mediachefer med ett bristande intresse hos publiken.

Detta var precis de invändningar som mötte mig när vi på Vetenskapsradion försökte få in tre minuter vetenskap på morgonen i radions P1, 1997. Detta var för övrigt mindre sändningstid än vad som då ägnades åt andakterna. I verkligheten visade det sig att publiken mer än gärna ville ha vetenskapsnyheter på morgonen, inslagen blev snabbt de mest uppskattade i hela sändningen. Medias makthavare förväxlar alltför ofta sina egna preferenser med allmänhetens. Den som följt forskningen kring hur vi gör våra val vet att känslan spelar stor roll, även för till synes rationella beslut.

— Men det är helt enkelt inte sexigt med biologi, som en ung reporter förklarade för mig nyligen.

I grunden ligger också en skev uppfattning om vad som ingår i allmänbildningen idag. En offentlig person som inte hört talas om Lars Norén skulle snabbt betraktas som obildad, men en som inte kommer ihåg Arvid Carlsson skulle bara vara i gott sällskap. Trots det får man nog anta att kunskap om hur våra hjärnor fungerar har större samhällsrelevans än anteckningar om hur fet en scenograf kan sägas vara.

Oavsett vem som nu är mest skyldig är det ingen bra lösning att försöka tiga ihjäl problemet. Forskarsamhället har ett stort eget ansvar för att det befinner sig i mediaskugga. Man kan inte bara fundera över varför publiken inte förstår nanoteknik och epigenetik, man måste också försöka att förstå publiken. Då handlar det inte om kurser i mediaträning, makthavare mediatränar, den som har en spännande historia att berätta tränar på hur man berättar en god historia. Och vad kan vara mera fantasieggande än berättelser om livets innersta hemligheter och om hur allting är uppbyggt?

Denna folkbildning blir allt viktigare i en tid när universiteten lägger sina informationspengar på att rekrytera fler studenter och public service prioriterar schlagertävlingar. Men att berätta tar tid och kostar pengar, invänder stressade forskare, fastklämda i anslagskvarnen. Javisst, men Vetenskapsrådet, Vinnova, Formas och de andra anslagsgivarna förfogar över rätt ansenliga informationsbudgetar, summor av en storlek som kan göra en fattig reporter på public service grön av avund. Hur används dessa pengar idag?  

Motfrågan är, har forskarsamhället tid och råd att inte bry sig om medborgarna? För trots att uppdragen för public service och forskningsrådet skiljer sig åt så är uppdragsgivaren densamma, den svenske skattebetalaren. Ibland undrar man om den som inte enkelt kan förklara sin forskning för sin egen mamma överhuvudtaget vet vad hon eller han håller på med. Och då borde man kanske inte få några anslag heller? Eller för att parafrasera Tom Lehrer; det minsta man kan begära av någon som vill ha mina pengar är att hon kan berätta varför!