Enkät: "Kommersiella kontakter ska redovisas öppet"

1. Innebär kommersialisering av forskningsresultat ett hot mot forskningens frihet?

2. Bör forskningsresultat kommersialiseras i högre grad än idag och i så fall hur?

3. Vad anser du om Vetenskapsrådets riktlinjer för redovisning av kommersiella intressen?

4. Har ditt universitet lokala avtal eller regler för kommersiella kontakter mellan forskare och industri?

Elias Eriksson

professor i farmakologi vid Göteborgs universitet.

1. Inom det medicinska forskningsområdet är det ofta en förutsättning att upptäckter förr eller senare kommersialiseras, om de ska bli till nytta för patienterna. Att forskare söker patent för vissa av sina resultat, och att de samarbetar med företag, är därför ingen nackdel utan tvärtom nödvändigt.

Däremot är det ett bekymmer att anslagsgivare, tex forskningsstiftelser, allt oftare får för sig att vid fördelningen av anslag väga in om projektet är “strategiskt” eller inte, alltså i vilken mån det är kommersialiserbart. Att försöka bedöma denna vaga parameter är i allmänhet en hopplös uppgift och bäddar för godtycke och mannamån. Det hade varit långt bättre om alla forskningsfinansiärer hade fördelat sina medel på basen av vetenskaplig styrka och inget annat. Detta är tveklöst bästa sättet att på sikt gynna uppkomsten både av kommersialiserbara och av ej kommersialiserbara upptäckter. Vetenskapsrådet utgör i detta avseende ett föredöme.

2. Det har säkert gjorts viktiga upptäckter i Sverige som inte har blivit patenterade trots att de borde. Men mitt intryck är att många forskare nuförtiden snarast tänker alltför mycket i termer av patent och kommersialisering. Det finns rader av exempel på att betydande riskkapital har avsatts för väldigt osäkra projekt, där man nog hade kunnat förutse att de skulle haverera.

Jag tror att den enskilde forskarens drivkraft är en avgörande faktor för att man framgångsrikt ska kunna föra en tidig upptäckt till kommersialisering. Det vore därför olyckligt om lärarundantaget blev avskaffat. Jag är sam-tidigt skeptisk till att universiteten lägger pengar på att bygga upp holdingbolag. Exemplen förskräcker. Finansieringen sköts nog mest effektivt av den enskilde forskaren i samverkan med privata finansiärer. Universiteten kan bistå forskarna med råd, men bör för övrigt hålla sig utanför denna hantering.

3. Jag tror de skulle vinna på att skrivas om. Nuvarande version utgör en ganska mångordig redovisning av ett antal sakförhållanden som redan är väl kända inom forskarvärlden, och som rådets anslagsmottagare nog inte behöver informeras om. Jag tror att det vore bättre att ange i punktform vilka konkreta regler som Vetenskapsrådet tillämpar. Nuvarande regler bör dessutom ses över. De verkar inte riktigt genomtänkta.

Att man ska redovisa kommersiella bindningar i sin ansökan är högst rimligt. Å andra sidan får det nog inga påtagliga konsekvenser, eftersom informationen knappast påverkar anslagstilldelningen. Att ha kommersiella kontakter anses ju numera snarast som en merit. För en landstingsanställd forskande läkare ses visserligen samröre med industrin som något mycket dubiöst. Men för en universitetsanställd forskande läkare är det tvärtom en av ens viktiga uppgifter – den tredje – att fraternisera med näringslivet.

4. Ingen aning.

Carola Lemne

vd, Danderyds sjukhus, Stockholm

1. Absolut inte. Men en kommersialisering ska hanteras med förnuft och öppenhet

2. Ja, det anser jag. Ur samhällets synvinkel uppstår den verkliga nyttan av forskning först när den når ”vardagen” – alltså omsätts till en behandling, ny produkt eller liknande. Det borde ske i högre grad än idag. För detta behövs bla bättre förståelse för ”produktutveckling” inom den akademiska världen, liksom fler kontaktytor mellan akademi och industri.

3. Jag tycker riktlinjerna är bra. En öppen redovisning är nödvändig för att hantera frågan om kommersiella intressen på ett vettigt sätt.

4. Ja. Stockholms läns landsting, Karolinska institutet, Läkmedelsindustriföreningen och de fackliga organisationerna Läkarförbundet och Vårförbundet har slutit ett lokalt avtal som reglerar relationerna mellan läkemedelsföretag, sjukvårdspersonal och forskare för att skapa enighet om ett gemensamt regelverk.

Avtalet kompletterar ett nationellt avtal mellan Landstingsförbundet och Läkmedelsindustriföreningen. Liknande avtal håller på att förhandlas mellan Stockholms läns landsting, Karolinska Institutet och Sjukvårdens leverantörsförening.

Ulf Lindahl

professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Uppsala universitet.

1. Det behöver den inte göra. Det beror helt på hur kommersialiseringen går till. Kommersialiseringen är ett hot om en forskare gör en bra upptäckt och ser att enda sättet att föra ut resultatet är att bli affärsman. Då har han eller hon ofta forskat färdigt, vilket jag har sett vid flera tillfällen. Vi saknar en effektiv organisation som ser till att forskningsresultaten kommer fram och blir exploaterbara. Projekt som stöds av företag tar mycket tid av forskaren, och kan också innebära en oönskad styrning av forskningens inriktning. Man ska undvika att styra forskningen mot den ena eller andra praktiska tillämpningen. Jag är därför kritisk till EU-finansierad forskning, som ofta låses i frågeställningar med kommersiell eller starkt tillämpad prägel. Fri forskning med möjlighet att plocka upp oförutsedda guldkorn är på sikt den bästa vägen mot praktiska landvinningar. Risken att man som forskare förlorar i objektivitet är nog också större om man har kommersiella mål för sin verksamhet.

2. Forskningsresultat som kan vara till nytta måste komma allmänheten till godo. Jag tycker att de bör kommersialiseras i högre grad än idag. Risken finns att resultaten blir glömda eller gömda. Vi behöver hitta ett nytt system för att med jämna mellanrum utvärdera nya forskningsrön och hur de ska utnyttjas. De som ska utföra detta arbete måste ha en stor kunskapsbredd och erfarenhet.

3. Uppriktigt sagt kände jag inte till Vetenskapsrådets riktlinjer, trots att jag just har skickat in en ansökan om forskningsmedel. Nu när jag har läst igenom reglerna tycker jag att de är lovvärda. Men jag tycker nog att sex månader är för lång tid att tvingas vänta med publicering av resultat, oavsett om patentering är aktuell eller inte. Patenteringsarbetet kan ofta påbörjas långt innan ett manuskript närmar sig slutstadiet. Enligt mina erfarenheter är två månaders fördröjning tillräckligt.

4. Inget formaliserat regelverk som jag känner till.

Lars Hjalmar Lindholm

professor i allmänmedicin, Umeå universitet.

1. Visst är det ett problem, men det beror på hur stark kommersialiseringen är. Idag saknas medel för producentoberoende forskning inom klinisk epidemiologi. Forskningsråden är klart underförsörjda. Forskarna har varit tvungna att gå till läkemedelsföretagen för att få pengar.

2. Det beror på resultatet. Förhoppningsvis kommer forskningen fram med bättre och billigare mediciner. Svårigheten är att få ut kunskapen till läkarna. När det gäller forskningen om hypertoni har jag sett att försäljningsökningen av nya preparat kommer innan de har blivit utvärderade. Om forskningen visar att läkemedlen är bra sker ingen försäljningsökning. Det visar hur marknadskrafterna, och inte forskningsresultaten, driver förskrivningen.

3. Man ska vara noga med att regelbundet redovisa sina kopplingar. Det är speciellt viktigt med bolagsstyrelser, aktieinnehav, konsultuppdrag och liknande typer av bindningar. Till detta kommer innehav av eget aktiebolag eller enskild firma.

4. Ja, vi har det. Man är skyldig att till prefekten uppge alla sina bindningar. Prefekten sammanställer till dekanus som bedömer om det är acceptabelt eller oacceptabelt.

Anders G Olsson

professor vid avdelningen för internmedicin. Linköpings universitet.

1. Det beror på vad man menar med kommersialisering. Vårt universitet stimulerar en kommersialisering av forskningsfynd. Att starta egna företag som en spin off-effekt av forskningen uppfattas snarast som positivt. Jag ser inte heller någon fara med att man gör affär av sina forskningsrön.

2. Det finns en konflikt mellan att forska för att tjäna pengar och för att ”söka sanningen” om jag får uttrycka det högtidligt. Jag tycker inte att man bör gå ut aktivt och uppmana till forskning bara för att tjäna pengar. Det kan gå väldigt snett. Forskningen blir lidande av jakten på profit. Jag tycker att universiteten bör bereda möjligheter för en kommersialisering där så är lämpligt men inte driva kampanjer för att man ska starta företag.

3. Jag har inte sökt bidrag från Vetenskapsrådet på ett par år och är därför inte uppdaterad beträffande riktlinjerna.

4. Det är på gång. Det rör sig på den här fronten.

Göran Hermerén

professor vid enheten för medicinsk etik vid Lunds universitet.

1. Inte nödvändigtvis. Men om villkoret är att bara de resultat som är gynnsamma för finansiären får publiceras, så kan kommersialiseringen naturligtvis bli ett hot. Det finns ju en hel del exempel på att sådant förekommer. Tvister mellan forskare och finansiärer om rätten till data och rätten att publicera resultat har förekommit åtskilliga gånger.

Om kommersialiseringen leder till att man forskar endast på sådant som kan generera patent eller är kommersiellt intressant kan detta innebära en styrning av forskningen som kan få negativa effekter – även för världshälsan. Om det inte finns ekonomiska resurser eller någon fungerande marknad i tredje världen, blir det inte intressant att utveckla läkemedel eller annat som behövs där. Det blir inte heller lönsamt att forska för att utveckla läkemedel mot eller behandlingar av sällsynta sjukdomar.

Hur som helst är väl forskningens frihet inte total. Forskningens frihet är viktig men får balanseras mot andra intressen och värden. Vi går inte över lik för att skaffa ny kunskap.

2. Det har jag svårt att svara på generellt. Beträffande en viss typ av spetsforskning som kräver dyrbar utrustning eller resurser av annat slag får man ju välja mellan att söka externa bidrag eller avstå, eftersom statsanslagen för fri fakultetsforskning inte räcker. Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond har ju inte heller obegränsade resurser. Ibland får man gå utanför denna krets av grundforskningsfinansiärer.

3. Jag tycker de är utmärkta! Detta är väl föga överraskande, eftersom för-slaget tagits fram i etikkommittén, vars ordförande jag är. Öppen redovisning av kommersiella bindningar är viktig för förtroendet för forskningen. Riktlinjerna behöver emellertid kompletteras med tillämpnings- och tolkningsföreskrifter, vilket vi håller på med nu i etikkommittén.

4. Universitetsstyrelsen har nyligen antagit ett etikdokument, som hänvisar till Vetenskapsrådets dokument om principer för kommersiella kontakter mellan forskare och industri. Om det utöver detta dokument finns några andra generella regler, vet jag inte.