Nervskador roten till det onda

- En förklaring till det ändrade reaktionsmönstret skulle kunna vara nervsystemets plasticitet (formbarhet), säger professor Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin, Karolinska Institutet.

Nya läkemedel

Det första preparatet prövas på kroniska smärtpatienter som inte svarar på morfin. Resultaten hittills är mycket positiva. Läkemedlet bygger på en substans som blockerar receptorer (mottagare) för en neuropeptid (kemisk budbärare) som kallas kolecystokinin, CCK. Den finns normalt i väldigt små mängder i sensoriska nerver. Efter en nervskada ökar dock produktionen av den här neuropeptiden och dess receptorer.

CCK spelar en viktig roll vid kronisk smärta genom att den motverkar den smärtlindrande effekten hos opiater (smärtstillande ämnen). Receptorer för CCK och opiater finns på samma typ av nervcell.

- Vid nervskada uppstår en obalans i systemet, en obalans som involverar också andra transmittorer (signalsubstanser) och som bidrar till ökad smärta. Samtidigt minskar opiatens verkan eller slås ut.

- Det nya läkemedlet ökar morfinets effekt och tycks motverka att patienten utvecklar tolerans mot morfin.

Det andra preparatet är ett kombinationsläkemedel som består av dels en vanlig opiat och dels av ett ämne som blockerar receptorn för transmittorn glutamat. Denna signalsubstans bidrar också till stegrad smärta.

Identifiera smärtgener

Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin var i mitten av 1990-talet koordinator för ett smärtprojekt inom EU:s Biomedicin 2-program. Hon finns nu med i ett konsortium, tillsammans med forskare från Tyskland, Ungern och Israel, som nyligen gått in med en EU-ansökan för att försöka identifiera vilka gener som gör att vissa individer är mer smärtkänsliga än andra. Wiesenfeld-Hallin är ansvarig för den svenska delen av projektet.

- Vi vill undersöka genetiska skillnader vid både akut och kronisk smärta. Vi vill också ses om det finns könsskillnader när det gäller reaktion på smärta och svar på behandling. Det finns mycket data som talar för att kvinnor är mer smärtkänsliga än män. De drabbas bla oftare av smärtsyndrom som fibromyalgi och migrän. Det är också vanligare att kvinnor får biverkningar av opiater, tex kräkningar, men här behövs mer forskning, säger hon.

Länge trodde man att små barn inte upplever

smärta pga att deras nervsystem inte var tillräckligt utvecklat. Idag vet man att den excitatoriska delen av nervsystemet är väl utvecklat hos det lilla barnet, men däremot inte den inhibitoriska, som har till uppgift att dämpa smärtan. Denna obalans gör barnet känsligt för smärta.

Komplext samspel

- Att man har hög känslighet för en viss typ av smärta behöver inte betyda att man är lika känslig för andra sorters smärta. Det är olika mekanismer beroende på vad som orsakar smärtan, säger Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin.

Smärta och upplevelse av smärta är ett komplext samspel mellan genetiska faktorer, kroppens förmåga att omsätta olika typer av läkemedel och förväntningar på att det ska göra ont. Det är svårt att mäta smärta. Visserligen går det att få ett mått på den individuella upplevelsen, men att jämföra mellan olika individer är värre. Man registrerar reaktioner på olika stimuli, likaså hur olika slags smärtlindring fungerar.

Studier från Martin Ingvars grupp på Karolinska Institutet har visat att det också finns en stark placeboeffekt - om patienten tror att han eller hon får morfin reagerar hjärnan på samma sätt som om patienten verkligen hade fått morfin och smärtan dämpas.

Funktionell genomik

För att undersöka förändringar i hur generna uttrycks (aktiveras) i sensoriska nervceller och förändringar av olika proteiner i samband med smärta kommer forskarna att använda olika musmodeller, försöksdjur som är mer eller mindre smärtkänsliga. Systematiska försök har redan gjorts där man sett att mössen reagerar mycket olika på såväl akuta stimuli som på neuropatisk smärta (efter nervskada). De reagerar också olika på skilda typer av smärtstillande preparat.

I de planerade studierna kommer man bl a att använda sig av en teknik, med vars hjälp det går att i ett enda prov samtidigt avläsa uttrycket av tusentals gener. De stora likheterna mellan musens och människans arvsmassa gör det möjligt att sedan översätta de fynd som görs från mus till människa.

Förhoppningen är förstås att man med nyförvärvade kunskaper ska kunna utveckla både diagnostiken, nya läkemedel och utforma olika slags individuellt anpassad behandling.