Krönika: Sjukvården och kunskapssamhället

I sin presentation av pristagarna vid utdelningen av 1945 års nobelpristagare i medicin tecknade professor Göran Liljestrand — sekreterare i Karolinska Institutets nobelkommitté i 42 år (!), från 1918 till 1960 — linjen från Louis Pasteur och Robert Koch till 1945 års pristagare Sir Alexander Fleming, Sir Howard Florey och Ernst B. Chain. Göran Liljestrand talade om de “enorma framsteg" som gjorts för att förebygga och behandla sjukdomar som tillhört mänsklighetens "värsta hemsökelser". De hade "utplånat hela folk och tidvis lagt stora områden öde". Detta stora perspektiv var tämligen självklart just 1945. Priset tilldelades männen som hade upptäckt penicillinet (Fleming) och sedan utvecklat det till den fullt användbara medicin som det nu har varit i mer än ett halvsekel (Florey och Chain).

Idag utgår vi ifrån att sjukdomar ska kunna behandlas och botas. Döden är en oregelmässighet. Barn, unga och medelålders dör inte. Döden tillhör den sena ålderdomen.

I det moderna samhället har sjukvården blivit själva sinnebilden för kunskapssamhället. Kunskapsstyrning av offentlig verksamhet hämtar sitt mönster från sjukvården. "Vetenskap och beprövad erfarenhet" är nyckelformuleringen såväl i sjukvårdens vardagsdiskurs som i lagstiftningen.

Sådan är vår föreställning om sjukvården. Den absoluta sanningen till människans nytta. Vi skönjer Guds ansikte.

Men så förhåller det sig ju inte.

I laboratoriet härskar möjligen den absoluta sanningen. Men om jag får en hjärtinfarkt en lördagskväll i familjens hus i Karmansbo i Bergslagen är jag inte med självklarhet i händerna på "vetenskap och beprövad erfarenhet".

Vad händer när jag ringer 112? Hur lång tid tar det innan ambulansen är på plats? Hur har mitt landsting sett på prioriteringen av ambulanssjukvården? Är landstingets ekonomi i sådant skick att ordentliga resurser har kunnat avsättas just för en modern och högkvalificerad ambulanssjukvård?

Och varför fick jag en infarkt? Vad har jag själv gjort ifråga om min egen hälsa — matvanor, rökning, motion?

Vi förfogar över medicinska kunskaper som blott för några decennier sedan hade tett sig utopiska. Men hela den ram som kvalificerade medicinska kunskaper sätts in i är — av delvis goda, delvis dåliga skäl — inte kunskapsstyrd.

Kunskaperna om administration, styrning och utveckling av sjukvården som verksamhet är rudimentära i jämförelse med den medicinska fackkunskapen.

Det finns teoretiska skillnader mellan de olika kunskapsfälten. Den medicinska specialiseringen tilltar. Detta ökar kunskapen, i en process som bildligt talat söker sig allt djupare in i cellkärnan. Kunskaper om administration och styrning måste sannolikt sökas genom en process som rör sig i helt motsatt riktning. Systemperspektivet är helt avgörande för att vinna praktiskt användbar kunskap om hur sjukvården bör finansieras, organiseras, styras och administreras.

En lika intressant, som i breda lager impopulär, fråga är var utbytet av forskningsinsatser blir störst: om man letar i cellkärnan eller i sjukvårdsförvaltningen. Ett bra underlag för att på allvar fundera på den frågan är Johan Calltorps, Arne Johanssons och Göran Maathz rapport till SKL och socialdepartementet Kunskapsbaserad ledning, styrning och utveckling inom hälso- och sjukvården. Den har visserligen ett par år på nacken. Men jag lovar: den är allt annat än sönderdebatterad.