Lärare som

är kliniker

glöms bort

En ny tvåårig postdoktoranställning efter doktorsexamen är ett av förslagen på nya befordringsgångar. Ett annat är en fyraårig biträdande lektorstjänst istället för dagens forskarassistent. Biträdande professor är en ny befattning som också kan rekryteras externt. Det ska även vara möjligt att handplocka professorer.

Den nya modellen för akademisk karriär ska underlätta strategiska rekryteringar och är mer jämförbar med de befordringsgångar som finns utomlands. Förslaget har också anpassats efter dagens lagstiftning om anställningsskydd.

Forskning & Medicin har undersökt hur dekanerna vid landets medicinska fakulteter ser på det nya förslaget till karriärtrappa. De har svarat på följande frågor:

1. Vilka fördelar ser du med förslaget?
2. Vilka nackdelar ser du med förslaget?
3. Vilka andra åtgärder behövs för att förbättra dagens situation?

Bengt Järvholm, dekanus, medicinska fakulteten, Umeå universitet:

2. Utredningen saknar helt en analys av karriärvägar för lärare med klinisk koppling, t ex tandläkare, läkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor. Jag tycker också att förslaget är oklart när det gäller rekryteringen till tjänster som lektor respektive biträdande professor. Hur ska den pedagogiska meriteringen se ut? Utredningens förslag med lokal antagning öppnar för ett visst godtycke. Vårt nuvarande system med krav på sakkunnigprövning innebär en kvalitetsstämpel. Jag tror att det nya förslaget kan medföra att rörligheten mellan lärosätena begränsas mer än vad som är fallet idag.

Ska vi kunna erbjuda bra karriärvägar så krävs också att den som anställer kontrollerar ekonomin bättre. Dagens forskning finansieras i stor utsträckning via tidsbegränsade projektanslag där beviljningsfrekvensen ofta ligger under 20 procent. Att då kunna ge "trygga" karriärer ter sig svårlöst. Jag tror också att vi måste finna ytterligare sätt att kombinera familjebildning med en anställning i akademin. För personer som satsar på familjen eller en klinisk specialistutbildning borde det finnas en möjlighet att komma tillbaka till en karriär som forskare eller lärare efter några års frånvaro.

Kjell Öberg, dekanus, medicinska fakulteten, Uppsala universitet:

2. Utan att känna till förslaget i detalj ser jag för närvarande inga större nackdelar med det. Det påminner mycket om ett tenure-track-system som finns utomlands och borde snarast stimulera till forskarutbildning, jämfört med dagens situation. Steget mellan biträdande lektor och lektor, liksom mellan biträdande professor och professor, är något kritiska. Där bör det ingå någon form av evaluering av forskningsaktiviteten innan befordran sker.

3. Steget från disputation och vidare i karriären är kritiskt för många unga forskare. Därför bör universitet med hjälp av statliga medel inrätta ett större antal postdoktorjänster som löper på två till tre år och söks i konkurrens. Nydisputerade forskare bör också kunna ta med sig sin postdoktorjänst till en utländsk institution. Finessen med en egen tjänst från hemuniversitetet är att unga forskare förmodligen kan tänka sig att återvända med den ökade kunskapen de har skaffat sig under postdoktorperioden utomlands. Andelen forskarassistenter bör ökas signifikant. Det är en grupp som stadigt har minskat i antal vid universiteten när de statliga medlen har avtagit. Forskarassistenttjänsten bör vara en naturlig fortsättning på en postdoktorperiod.

Bo Ahrén, dekanus, medicinska fakulteten, Lunds universitet:

2. Utredningens förslag kan resultera i att det bli för många som befordras till befattningar med fast anställning, vilket kan vara ekonomiskt påfrestande och leda till fler varsel om uppsägningar. Detta kan förändra kulturen inom universitetsvärlden. Det borde därför finnas tidsbegränsade förordnanden av typ forskarassistent. Risken finns också att titeln biträdande professor kan bidra till att devalvera professorstiteln. Det hade varit bättre med ett annat ordval. Ordet biträdande leder tankarna fel, eftersom det handlar om en självständig forskare som inte är biträdande till någon.

3. Utredningen hade inte till uppgift att utreda kombinationstjänster, vilka är mycket viktiga för den kliniska forskningen. Dessa bör kunna göras mer flexibla än idag med varierande innehåll av akademiska och kliniska arbetsuppgifter, både för olika befattningsinnehavare och för samma befattningsinnehavare över tiden.

Redan idag finns möjligheten att göra en överenskommelse med berört landsting, men det hade varit bra om utredningen hade penetrerat detta.

Kombinationstjänster även för individer med medellång utbildning bör tillskapas i högre grad.

Mats Hammar, dekanus, Hälsouniversitetet, Linköpings universitet:

2. Vi måste framöver kalkylera med att de biträdande lektoraten vid lärosätena blir färre än dagens forskarassistenter, eftersom de har rätt att befordras. För universitetet blir det en grannlaga uppgift att anställa en biträdande lektor. Det ställer stora krav på hur vi gör urvalet. Men karriärgången är ju i huvudsak mycket tydligare i detta system. Hur den ser ut för kliniker inom sjukvården är jag för egen del inte helt klar över, men det hinner vi fundera över.

3. Det stora och avgörande problemet är ju att fakultetsanslagen har urholkats genom åren, vilket gör att det totala utrymmet för forskning kraftigt krympt för universitetslärare. Detta innebär också att en allt mindre andel av dem kan få sluttjänster.

Karl Tryggvason, dekanus i forskning vid Karolinska Institutet, Solna:

2. Det föreslagna systemet förutsätter långsiktiga, ekonomiska åtaganden som universiteten inte kan garantera med tanke på den stora andelen externfinansierade projekt. Att varje lärosäte ska utforma en lokal anställningsordning kan vara en nackdel om skillnaderna blir väldigt stora mellan olika universitet och högskolor.

3. Universitet och högskolor behöver ekonomiska medel för att kunna erbjuda trygga anställningsförhållanden. De måste kanske också klara eventuella omställningskostnader.

Olle Larkö, dekanus, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet:

Förslaget innebär en tydlig befordringsgång och ökad anställningstrygghet. Detta är centralt för att kunna attrahera såväl kvinnor som män till en akademisk karriär och har betydelse ur ett jämställdhets- och familjebildningsperspektiv. Förslaget med de nya befordringsstegen som innebär en ökad tydlighet, transparens och konkurrens, främjar även kvaliteten i verksamheten.

2. En uppenbar svårighet utifrån förslaget är att arbetsgivaren mycket tidigt i individens akademiska karriär måste ta beslut om en tillsvidareanställning, i praktiken redan vid steget till biträdande lektor. Här krävs en hel del funderingar över hur vi så tidigt ska kunna identifiera de bästa kandidaterna. Ett alternativ skulle kunna vara en tidsbegränsning även på detta karriärsteg och en ny ansökan i konkurrens inför nästa.

Olika verksamheter inom akademin kan ha skilda förutsättningar att anpassa sig till de förslag som utredningen innebär. Hos oss är det vanligt att en befattning innehåller en kombination av forskning, undervisning och kliniskt arbete. Vi diskuterar internt i vilken mån vår struktur och våra behov kan synkroniseras med de befattningssteg som föreslås i utredningen.

3. De åtgärder som förslaget innebär är omfattande. Verksamheten måste se över sin situation och sina framtida behov. Här ställs stora krav på ett tydligt och strategiskt arbetsgivaransvar. Det är en angelägen utveckling, men omställningen från dagens system kräver naturligtvis initialt en hel del arbete. För att omställningen ska gå så smidigt som möjligt är det nödvändigt att regeringen tillskjuter finansiella resurser.