Forskning och Medicin
Bild på Charlotta Sävblom
Charlotta Sävblom

Brobyggare mellan patient och laboratorium

Charlotta Sävblom är ung, läkare och forskare. Hon ser sig själv som en brobyggare mellan patient och laboratorium.
Det var fascinationen över att det går att göra barn i provrör som fick Charlotta Sävblom att börja forska.

- Det som är så stimulerande med att forska är att man får möjlighet att fördjupa sig inom ett område, säger hon.

Charlotta Sävblom är 34 år, ST-läkare inom gynekologi och obstetrik och doktorand inom klinisk kemi vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Hon menar att forskande läkare fungerar som brobyggare mellan grundforskning och klinik. Dessutom anser hon att det behövs forskande läkare för att sjukvården ska kunna uppfylla sitt forsknings- och utvecklingsuppdrag.

- Det har successivt blivit svårare att bedriva forskning inom ramen för den ordinarie sjukvårdsproduktionen. Forskningen bedrivs i projekt som är skilda från sjukvården. Framför allt handlar det om att forskarens och läkarens tid skiljs åt.

Själv arbetar Charlotta Sävblom i kliniken på våren och i laboratoriet på hösten. Ibland tänker hon att det vore bättre att få ägna sig åt forskning på heltid i några år istället. Men hon blir också stimulerad av blandningen.

- Mot slutet av våren börjar jag längta efter att få ägna mer tid åt forskningen och mot slutet av hösten längtar jag till kliniken.

Hennes forskning handlar om PSA, prostata-specifikt antigen, och dess betydelse för fertilitet. Det innebär att hon sysslar med kvinnors fertilitet i kliniken och med mäns i forskningen. Charlotta Sävblom är övertygad om att hon idag kan dra nytta av sin läkarbakgrund när hon forskar och menar att när hon i fram-tiden inriktar sig på reproduktionsmedicin kommer också det omvända att gälla.

Patientarbete prioriteras
På senare tid har antalet forskande läkare sjunkit. Från toppnoteringen år 2000 på 323 disputerade läkare i Sverige till 281 personer år 2004. Under 2005 ökade dock antalet disputerade läkare igen. Charlotta Sävblom, som också är ordförande i Sveriges Yngre Läkares -Förening, SYLF, tror inte att alla som söker läkarprogrammet betraktar sig själva som framtida forskare.

- Det kan vara så att andra utbildningar har blivit mer specialiserade mot forskning och att de som vill forska går till dessa utbildningar. Man väljer läkaryrket för att man vill jobba med patienter.

Det gjorde hon också själv. Det finns inga läkare i hennes familj, inga traditioner att upprätthålla. Hon valde läkaryrket för att hon är intresserad av biologi, helt utan tanke på att hon en dag skulle bli forskare. Under utbildningen fick hon möjlighet att göra olika fördjupningsstudier och då väcktes intresset för forskning. Eftersom hon själv upptäckte forskarglädjen under grundutbildningen menar hon att den är tillräckligt forskningsförberedande.

- När jag gick läkarprogrammet gav det en bra bas för forskning. De första fem terminerna gav en bred naturvetenskaplig utbildning.

Nej, enligt Charlotta Sävblom är det framför allt arbetsvillkoren som behöver ändras för att locka fler unga läkare till forskarbanan. Idag handlar det ofta om otrygga anställningsformer och ett ekonomiskt avbräck för den som satsar på forskning. För dem som vill bli specialister radar åren upp sig. Fem och ett halvt års grundutbildning, ett och ett halvt års allmän tjänstgöring och därefter fem till sju års specialiseringstjänstgöring. Och sedan doktorandutbildningen på fyra år. Charlotta Sävblom gör sin ST på halvtid och forskar på halvtid. Det är en vanlig kombination som gör att den tidpunkt då det går att kalla sig specialist senareläggs.

- När man är färdig specialist stiger lönen med omkring 10 000 kronor. Det har därför stor betydelse om detta skjuts upp, menar Charlotta Sävblom.

Karriärgångar inte jämförbara
En lösning på detta problem är enligt henne att den forskande ST-läkaren får en lön som motsvarar specialistlön efter fem års ST. Dessutom ser hon gärna att det ska gå att tillgodoräkna sig fler moment från den ena utbildningen i den andra. Nationella rådet för specialiseringstjänstgöringen vid Socialstyrelsen ser över möjligheterna för detta.

Det är förstås inte nödvändigt att vara ST-läkare för att forska. Redan under läkarprogrammet sätter vissa igång. Det finns också möjlighet att göra ett AT-block med forskarinriktning.

- Men man har på vissa ställen haft svårt att rekrytera till dessa tjänster.

De otrygga anställningsvillkoren som forskare är något som många andra forskande yrkesgrupper känner igen. Men Charlotta Sävblom pekar på att dessa grupper har andra, ofta kortare, karriärgångar som inte är jämförbara med läkarnas.

Själv hoppas hon kunna fortsätta med forskningen efter att hon disputerat. Däremot tror hon inte att hon kommer att bli forskare på heltid.

- Jag vill vara kliniskt verksam läkare och omsätta forskningen i praktiken. Jag vill jobba för paret som har svårt att skaffa barn.

Författare: Karin Nordin
Fotograf: Anette Sjöstrand

Kommentera:

Kontakta redaktören
Senast uppdaterad: 2007-04-13
Vetenskapsrådets webbplats

Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, ämnesrådet för medicin och hälsa i samarbete med de medicinska fakulteterna.